EØS-sjukan

Norge har haft folkomröstning om EU (EG)-medlemskap två gånger. Båda gångerna röstade en majoritet av de norska väljarna nej. Efter senaste nederlaget för de norska EU-anhängarna, gick Norge med i EES-avtalet, på norska EØS-avtalen, som många gånger är till förväxling likt ett EU-medlemskap. Då undrar jag om folkviljan verkligen har fått råda, eller om ledande politiker helt enkelt ansett att ”folket röstat fel”?

Norge har de senaste åren, utan att vara fullständig medlem i EU, ändå varit ”bäst i klassen” när det handlar om att genomföra EU-direktiv. Den självråderätt, sjølråderetten, som var så viktig för nej-sidan i folkomröstningarna, och som fått väljarna att rösta nej till medlemskap, har tyvärr lyst med sin frånvaro.

I början av förra året manade fackföreningen Postkom, som organiserar ca 21 000 medlemmar i bland annat Posten Norge, till motstånd mot EU:s postdirektiv. Jag minns underskriftskampanjen för att få Arbeiderpartiets landsmöte att rösta nej till detta direktiv. Den syntes överallt, och jag var en av de som skrev under kampanjen. Det var i slutet av min tid som medlem i Arbeiderpartiet (jag var dock inte på landsmötet). Och det otroliga inträffade! Trots att partiets ledning talade för införande av detta EU-direktiv, så röstade landsmötet nej! Som den vänstersocialdemokrat som jag då definierade mig som, var det ett av mina stoltaste ögonblick. Jag var till och med stolt över att vara medlem i Arbeiderpartiet just då, speciellt efter att Jens Stoltenberg kommenterade landsmötets beslut med att de (regeringen) då fick ”begynne å bruke veto-retten [mot EU-direktiv]”. Efter det har mina illusioner om Arbeiderpartiet, som har många välmenande medlemmar med visioner som jag i hög grad delar, försvunnit. Det var ju just därför – för att jag blev av med dessa illusioner – som jag gick över till Rødt i juni förra året. Tyvärr lider den norska politiska eliten, inklusive Arbeiderpartiets ledning, av det jag kallar EØS-syken (EES-sjukan): när Bryssel säger ”hoppa”, svarar Norge ”hvor høyt?”. Det är skamligt och ett svek mot Norges väljare och folk. Det var inte det här de bad om, när de röstade nej. Ikke fan.

Aktuell.no meddelar nu att Postkom, som har landsmöte i Oslo nästa onsdag, undrar vad regeringen vill med posttjänsterna här i landet. Det undrar jag också. Postkoms förbundsledare Odd Christian Øverland säger: ”Den store enkeltsaken de siste årene har vært kampen mot postdirektivet. Men kampen er ikke vunnet en gang for alle, så saken lever videre på landsmøtet”. Postkom motiverade sitt motstånd mot postdirektivet med att de fruktade att detta direktiv kom att släppa marknadskrafterna fria på postområdet, bland annat genom att lördagsutdelningen (ja, vi har det här i Norge) skulle avskaffas och att brevportot skulle kunna differentieras, så att det blev dyrare att skicka brev i exempelvis Finnmark än i Oslo. Det är någonting som Postkom, och jag, är starkt emot. Även om vi nu har e-post, sms, och sådana saker, så är lika tillgång till posttjänster som jag ser det en demokratisk rättighet. Det skall inte vara dyrare att meddela sig till omvärlden för den som bor i glesbygden än för den som bor i storstaden. Jag önskar mig ingen tudelning mellan tätort och landsbygd av mitt nya hemland, inte heller på detta område.

Øverland påpekar också hur arbetslivspolitiken spelar in här, när nu Norge sagt ja till EU:s bemanningsbyrådirektiv (borde det väl heta på svenska? På norska heter det vikarbyrådirektivet, den norska debatten var het om detta direktiv, men någon svensk debatt såg jag aldrig till): ”Arbeidslivspolitikken er også noe av det aller viktigste for oss. Ønsket om oppmykning av arbeidsmiljøloven pakkes inn i glanspapir og ufarliggjøres av de borgerlige. De vil svekke det vernet våre ansatte har, sier Øverland, som frykter at hans framtidige medlemmer vil være tvunget inn i midlertidige stillinger med dårligere arbeidskår. Da setter han langt mer pris på den rødgrønne regjeringens arbeid mot sosial dumping i arbeidslivet. [/]– Det er umulig for Norge å konkurrere med østeuropeiske arbeidsvilkår, slår Øverland fast.”

Precis Øverland och Postkom. Akkurat! Striden om vikarbyrådirektivet förlorades, men ingenting är för evigt. En annan värld är möjlig, och direktiv kan rivas upp. Jag deltar gärna i kampanjen för att befria Norge från EØS-sjukan.