Välfärdsmyter: en känsla av deja vu

Det senaste året har jag haft en känsla av déjà vu. Det började med att Høyre lanserade sig som välfärdsparti. Snarlikt Nya moderaterna (som egentligen är samma gamla moderater som förr) och deras lansering av sig själva som arbetarparti. Jag minns hur det lät i Sverige under Göran Perssons sista regering. Debatten om fusksjukrivningar och alla som levde i ”utanförskap”, jag minns Fredrik Reinfeldt som i valdebatter ropade att man hörde svenska på Aker brygge i Oslo – dit hade ju ungdomen dragit när de inte fick jobb i Sverige. Så lanserades arbetslinjen. Den var ett debattekniskt genidrag av den borgerliga alliansen, ingen tvekan om det.

Man kan ju inte gärna vara emot en arbetslinje, eller hur? Man måste ju vara för att ”om man kan jobba skall man jobba” – inte sant? Debatten kom att föras på borgarnas premisser, i alla fall som jag uppfattade den. Jag flyttade ju till Oslo i februari 2006, så jag följde svensk debatt från norsk horisont, huvudsakligen via norska medier. Denna ”arbetslinje” vann valet åt Reinfeldt och hans allierade. Och de lyckades faktiskt vinna en gång till, ve och fasa!

Vad har denna arbetslinje inneburit i praktiken? Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt och riksdagsledamoten från samma parti, Josefin Brink, skriver om detta i artikeln ”Det är dags för en rättvis arbetslinje” i Aftonbladet: ”Facit efter sex år med den politiken är att arbetslösheten har stigit, sysselsättningen har sjunkit och att långtidsarbetslösheten har ökat explosionsartat. Som botemedel mot arbetslösheten har regeringens jobbpolitik visat sig helt misslyckad. Men politiken har ändå haft effekt. Den har drivit upp tempot ytterligare i en utveckling som påbörjades redan under 1990-talet på den svenska arbetsmarknaden. Villkoren i arbetslivet har blivit tuffare.”
Jag har svårt att tro att de flesta som röstat på borgarna verkligen önskar sig det samhället. Ett samhälle med sänkta löner, ökade klyftor, och cementerad långtidsarbetslöshet. Som alltid påpekar jag gärna att den här utvecklingen började med socialdemokratins ”nyorientering” mot höger på 1990-talet (och är inte något uteslutande svenskt fenomen, utan detta har skett i hela Västvärlden), men där regeringen Persson 1996-2006 genomförde en långsam nedmontering av vad som blev känt och respekterat som den svenska modellen, har regeringen Reinfeldt gått över till en ganska brutal slakt av samma modell. Sverige är på väg från generell välfärd till fattigvård.

Också i Norge kan denna utveckling skönjas. Än så länge är tillståndet här betydligt bättre än i Sverige, men den rödgröna regeringen Stoltenberg med Arbeiderpartiet i spetsen genomför för närvarande en urholkning av välfärdsordningarna – exempelvis kan jag nämna att de säger att de nu höjer förtidspensionen (uføretrygden) och ung ufør – en slags förtidspension för de som inte haft förmågan att få hyggliga inkomster – men samtidigt ändrar de på skattereglerna, så att detta beskattas som inkomst och inte som pension. Detta innebär att andra välfärdsordningar, som till exempel bostadsbidrag, beräknas utifrån en högre bruttoinkomst – och då är det många som inte längre får det, eller får betydligt mindre av det. Effekten är att förtidspensionerade blir fattigare. Det känns igen från Sverige.

Retoriken har importerats från Sverige. Næringslivets hovedorganisasjon (NHO) och politiker från Høyre påstår att det försiggår en ”trygdeeksplosjon” (explosion i välfärdssystemen) i Norge – att det försiggår en lavinartad ökning i uttag från välfärden. Det stämmer inte. Ali Esbati, numera ekonom vid Manifest Analyse, tillbakavisar detta här: ”Norge er ikke en «trygdenasjon» i betydningen at mange står utenfor arbeidslivet i forhold til andra land – tvert imot. Det er flere som jobber i Norge enn i de fleste andre land. Derimot er det flere av de som er arbeidsløse, syke eller uføre som har rett på offentlige ytelser i Norge.

Hvis man er opptatt av at mange skal delta i arbeidslivet, er dette gode nyheter. Hvis man derimot er opptatt av at minske felleskapets ansvar for den som ikke kan arbeide – midlertidlig eller permanent – da er det annerledes. Men også da bør man slutte å påstå ting som at de trygdede «får en stadig større del av kaka», fordi dette simpelthen ikke er tilfellet.”

Jag hoppas att Norge vänder om och inte blir som Sverige. För att citera fjellvettreglene: Det er ingen skam å snu!

Annonser

Om Johan R. Sjöberg

Svensk socialist i Oslo.
Det här inlägget postades i Ali Esbati, Arbeiderpartiet, att skapa illusioner, bidragslinjen (den så kallade arbetslinjen), borgerlig kulturrevolution, Fredrik Reinfeldt, Göran Persson, Høyre, klassamhälle, klasskamp ovanifrån, Næringslivets hovedorganisasjon, Norge, Regeringen Persson, Regeringen Reinfeldt, Regeringen Stoltenberg II, Sverige. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s