Sverige 2012: dödssjuk sänds till Arbetsförmedlingen

Aftonbladet berättar om dödssjuke Payan Nazeriam, som tidigare drev taxifirma med 60 anställda. Enligt artikeln i Aftonbladet drömmer han på nätterna att han ligger i en kista, och att ormar och spindlar äter upp honom. Han har cancer. Hans läkare ger honom 5-10% chans att överleva.

Vad säger Försäkringskassan? De nekar honom sjukersättning, och han sändes på jobbsökarkurs.

Vi talar om Sverige 2012. Inte 1912 eller 1812. Det är obegripligt på många sätt, samtidigt som det är resultatet av medveten politik. En politik som omfördelar från de som har lite till de som har mycket.

Och till läsare bosatta i Norge: det kan skje her også. Jeg er ikke overdrevet begeistret for nåværende regjering, men tanken på at få Høyre og Fremskrittspartiet i regjering, to partier som løfter frem Sverige som foredømme, og et Venstre som er blitt tydelig markedsliberalistisk og fagforeningskritiske – den tanken kan gjøre meg søvnløs.

Publicerat i borgerlig kulturrevolution, Fremskrittspartiet, Høyre, klassamhälle, klasskamp ovanifrån, omvänd omfördelning, Regeringen Reinfeldt, Sverige, Venstre | Lämna en kommentar

Den falska konflikten

Katrine Kielos skriver i Aftonbladet om den falska konflikten mellan arbetar- och medelklasserna, aktiverad av högersidan runt om i Västvärlden, som får dagens socialdemokrater att skämmas. Det skulle de inte behöva göra, men däremot borde dagens socialdemokrater skämmas över att de köper högerns problemformulering.

Kielos skriver: ”Brittiska kvällstidningar jagar fram ilska mot ensamstående mammor som fuskat med bidrag på hundra pund, med en nit de inte reserverar åt de 124 miljarder som gått till landets banker.

Vem är det egentligen som är ”bidragsberoende”?”

Det har jag undrat över ganska länge nu. Arbeiderpartiet, Sosialistisk venstreparti och Senterpartiet gick 2005 till val på att avskaffa fattigdomen i Norge. Så gott som ingenting har hänt på det området. Men när en av Norges största banker behövde pengar, då fick de det – omedelbart. Det är skillnad på folk och folk, och Arbeiderpartiet har, i likhet med andra socialdemokrater runt om i Europa, tydligen glömt varför deras parti en gång i världen uppstod, och vem de borde kämpa för.

Orsaken till att Kielos skriver om detta tycks vara en klassdebatt som uppstått i Storbritannien, där den brittiska tabloiden Daily Mail undrar varför ”J. K. Rowling [hatar] medelklassen”. En av deras recensenter har nämligen liknat Rowlings första vuxenbok, the Casual Vacancy, vid ”ett socialistiskt manifest utklätt till litteratur”. Tack för lästipset, förresten, Daily Mail. Kielos skriver: ””The casual vacancy” handlar om medelklassens småsinta illvillighet. Hyckleriet. Behovet av att distansera sig själv från de där nere. De rikare invånarna i den fiktiva byn Pagford till lika delar föraktar och är skrämda av sina grannar i de nergångna hyreshusen.”

Det är denna medelklassens rädsla för arbetarklassen som högersidan exploaterar. Kielos skriver: ”Fredrik Reinfeldt har länge definierat livet bland de skötsamma där det måste löna sig att arbeta. Men det finns en annan sida av saken. Samma sida som JK Rowling skildrar i sin nya bok.

För att Reinfeldt ska kunna prata om medelklassen som ”samhällsbärare” måste det finnas några som inte är det.

De fattiga är lata. Alltså är medelklassen flitig. Det är centralt i nymoderaternas berättelse.”

Samtidigt lanserar Socialdemokratiska arbetarepartiet under Stefan Löfvén en ”affärsplan” för Sverige – och de vill helst inte tala om fattiga och sjuka, för de vill inte definieras som ett ”parti för svaga”. Löfvén borde skämmas! Som Kielos säger är lösningen inte att sluta tala om fattiga och sjuka, men en del av lösningen är att sluta tala om dem som om de vore en främmande art. Det är inte de arbetslösa och sjuka som skall klippa sig, skärpa sig och skaffa sig ett jobb. Det är finansminister Anders Borg som skall skärpa sig, och göra något för att fixa jobb. Så länge Sverige har så hög arbetslöshet som nu, hjälper det föga att peka på de ”utanför” och skylla problemen på dem. Som Kielos också skriver kan regeringen Reinfeldt göra detta i stället för att sänka bolagsskatten för lånade pengar.

Man skulle kunna hoppas att en socialdemokratisk regering vore bättre. Och lite bättre vore det kanske. Efter att ha följt dansk politik de senaste åren, och mer intensivt efter regeringsskiftet förra hösten, har jag nästan fullständigt tappat tron på att socialdemokratin ens kan fungera som smärtlindrare. Den socialdemokratiskt ledda koalitionsregeringen i Danmark fortsätter (bortsett från i invandringspolitiken, vilket är en välgärning, det skall de ha) på nästan samma kurs som den tidigare borgerliga regeringen där. När jag läser vad Stefan Löfvén går ut med är det lite som får mig att tro att ett regeringsskifte i Sverige skulle leda till radikalt ändrad kurs. Det blir nog som i Danmark. Tyvärr, för Sverige (och Danmark) förtjänar bättre.

Man kan nästan bara hoppas på att Vänsterpartiet tar en större del av den svenska väljarskaran och att de törs utmana en eventuell socialdemokratisk regering på allvar. Precis som jag hoppas att Rødt kommer in på Stortinget här i Norge – och att Enhedslisten i Danmark skall bli tuffare mot regeringen Thorning Schmidt.

Vi bör väl komma ihåg att långt ifrån allt avgörs på valnatten. Det är viktigt med val, absolut, men besluten har i hög grad flyttats från folkvalda församlingar till bolagsstyrelser. Demokratin urholkas, och pengar betyder makt. Det är nog inbygt i det kapitalistiska system som vi lever under. Vi behöver ett annat system. Vi behöver, för att citera min nuvarande statsminister (Stoltenberg), mer demokrati. Vi behöver ett system där demokratin inte gör halt vid fabriksporten. Det räcker inte med formell politisk demokrati, det behövs också ekonomisk demokrati.

Hur vi skall nå dit? Jag vet inte. Men ökad aktivism, inom och utanför politiska partier, hade varit bra. Gräsrotsrörelser som växer sig starka är någonting som jag önskar mig. Vi behöver ökat klassmedvetande. Arbetarklassen måste vakna. Jag hoppas att vi kommer dit innan det är för sent.

Publicerat i aktivism, Anders Borg, apati, Arbeiderpartiet, arbetarklassen, Danmark, demokrati, Enhedslisten, gräsrotsrörelser, J. K. Rowling, kapitalmakt, klassamhälle, klasshat, medelklassen, Norge, Rødt, Regeringen Reinfeldt, Regeringen Stoltenberg II, Regeringen Thorning Schmidt, skam, socialism, Stefan Löfvén, Storbritannien, storkapitalet, SV, Sverige | Lämna en kommentar

Tintin: Fakta i målet

Jan Gradvall skriver i Expressen, i samband med Tintin-saken, om en nästan bortglömd journalistisk metod, känd vid det engelska namnet research. Han har läst igenom samtliga Tintin-album och kommer fram till att saken har utvecklats till en intressant debatt om svensk rasism. Det är viktigt, men det är bara det att det inte har någonting med Tintin att göra.

Gradvall skriver: ”Samma dag som debatten briserade utgick alla från att den handlade om Tintin i Kongo, det enda Tintinalbum som kan kallas rasistiskt. Men Tintin i Kongo har aldrig funnits på barn- och ungdomsavdelningen Tiotretton på Kulturhuset i Stockholm. Kompetenta bibliotekarier där, liksom över hela Sverige, har gjort bedömningen att Tintin i Kongo inte ska finnas på barnavdelningar. Inga barn ska behöva utsättas för de bilderna.Tintin i Kongo fanns heller inte med bland de 20 klassiska Tintinalbum som barn födda på 1950-talet och 1960-talet – Tintingenerationen- växte upp med.”

Gradvall skriver också: ”Om Behrang Miri, som i fjol fick Kunskapspriset på 125 000 kronor, hade sorterat bort Tintin i Kongo hade han fattat ett korrekt beslut. Men i stället lyfte han bort antirasistiska album som till exempel Castafiores juveler (om romernas utsatta situation) och Tintin i Tibet . Han sade också att hans ambition var att även fortsätta rensa bort vuxenlitteratur.” Gradvall fortsätter: ”Behrang Miri påstod i samma intervju att det finns andra fördomsfulla skildringar i Tintinalbum som ”araber som sitter på flygande mattor”. Detta existerar inte i ett enda Tintinalbum, däremot i Ture Sventon-böckerna.”

Med detta torde väl egentligen sista ordet i denna sak vara sagt, så kanske vi kan diskutera verklig rasism, som finns och är ett problem, i stället.

Publicerat i Behrang Miri, Jan Gradvall, svensk rasism, Sverige, Tintin | 1 kommentar

EU-kommissionen prioriterar fri rörlighet framför smittskydd

Helena Johansson, förbundsordförande i Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) skriver i en debattartikel i Svenska dagbladet om hur fri rörlighet av djur är viktigare för EU än smittskydd. Sverige är nämligen anmält till EU-kommissionen.

När Sverige gick med i EU gavs så kallade tilläggsgarantier till Sverige, beroende på Sveriges goda smittskyddsläge. Därför kan Sverige kräva provtagning vid införsel av djur. Detta kan det dock bli slut på.

Johansson skriver: ”Nu kräver EU-kommissionen att Sverige slutar testa nötkreatur för paratuberkulos. I ett så kallat motiverat yttrande anser kommissionen att det strider mot EU:s fria rörlighet och utgör ett hinder för en gränsöverskridande handel med levande djur. Ett motiverat yttrande är en varning och det sista steget före en stämning i EU-domstolen. Nu befarar vi att sjukdomar som sedan länge varit utrotade i Sverige ska komma tillbaka.”

Sverige ut ur EU.

Publicerat i EU, Helena Johansson, Lantbrukarnas Riksförening, marknadsfundamentalism, smittskydd, Sverige | Lämna en kommentar

Att köpa sig en politik

Daniel Suhonen skriver i Dagens nyheter om politikens dubbelagenter som ett hot mot demokratins kärna. Han redogör för den traditionella synen på svensk politik, bestående av intressegrupper som står mot varandra, och möts vid förhandlingsbordet. Han skriver bland annat: ”Det finns en klassisk bild av svensk demokrati och den togs den 20 december 1938 på Grand Hôtel i Saltsjöbaden. August Lindberg från LO och Sigfrid Edström från SAF undertecknar Saltsjöbadsavtalet om fred mellan två stridande intressegrupper med skilda agendor, värderingar och social bakgrund.”

Det är en bild av en reformistisk rörelse som lagt ned klasskampen till förmån för klassamarbete och förhandlingar. Det är en modell som verkade fungera någorlunda väl i flera decennier. Denna modell hotas dock allvarligt nu, vilket Suhonens artikel handlar om. (Personligen har jag tappat tron på denna modell, men det är en annan diskussion.)

Suhonen redogör för hur toppolitiker går från politiken och hyr ut sina tjänster till näringslivet – de blir lobbyister och gör på andra sätt karriär inom näringslivet – och den vara de säljer är sina kontaktnät. Suhonen kommer med exempel: ”Göran Persson blev konsult åt JKL, Pär Nuder hos Wallenbergsfärens EQT. Björn Rosengren blev Stenbecksdirektör. Erik Åsbrink är rådgivare åt Goldman Sachs. Mona Sahlins stabschef Stefan Stern gick till Magnoras äldreomsorgsbolag Silver Life. Thomas Östros blev nyligen vd för bankföreningen. Listan kan göras längre.” Från norsk horisont kan nämnas Bjarne Håkon Hanssen, tidigare statsråd i Jens Stoltenbergs regering, numera kommunikationsrådgivare, och Karita Bekkemellem, också hon tidigare statsråd i Stoltenbergs regering, nu verkställande direktör (administrerende direktør) för Legemiddelsinudstriforeningen. Suhonen anser att höga politikerlöner är en del av problemet, eftersom sådana fantasilöner bortsett från i politikens värld bara finns hos näringslivet. Kapitalisterna köper sig helt enkelt politisk makt.

Här finns ett antal exempel: ”Systemet att leja politiker visar en ny aggressiv strategi från näringslivet. Det handlar inte längre bara om påverkan genom opinionsbildning utan om företagslobbyism inuti partierna.
• Bror Perjus kunde 1998 på DN Debatt avslöja att Timbropersonal som var medlemmar i Centern försökt kuppa bort partiledaren Olof Johansson för att öka chanserna för en borgerlig fyrpartiregering.
• 2010 avslöjade Aftonbladet att fem S-konsulter på pr-byrån Prime med Niklas Nordström i spetsen på uppdrag av Svenskt näringsliv verkat i Socialdemokraterna för att vrida partiet i näringslivsvänlig riktning.
• 2011 avslöjade Tvärdrag att Borgkommissionen om framtidens välfärd mellan Timbro och Arena betalats av Magnora och att slutsatserna var hämtade från affärsplanen för äldreomsorgsbolaget Silver Life.
• Hösten 2012 agerar Stefan Stern (Silver Life) och Vidar Andersson (Akademedia) som socialdemokratiska debattörer med miljonarvoden för att påverka S att säga ja till vinst.”

Jag instämmer i sak med allt Suhonen skriver. Det är bara ett problem – nämligen att ledningen för det parti han själv verkar inom, Socialdemokratiska arbetareparti, består av just sådana dubbelagenter, kapitalets köpta lakejer.

Vi behöver ett demokratiskt folkstyre, där princip en människa, en röst, gäller, där demokratin inte gör halt vid fabriksporten, och där makt och makthavare inte är till salu.

Publicerat i Daniel Suhonen, demokrati, kapitalmakt, Norge, Regeringen Stoltenberg II, Socialdemokratiska arbetarepartiet, Sverige | 1 kommentar

Behrang Miri är ute och cyklar

Behrang Miri, konstnärlig ledare vid Kulturhuset i Stockholm, var nyligen i blåsväder då han ville flytta Tintin från barnbiblioteket där, eftersom Tintin skulle vara ”rasistiskt”. Redan då märktes det att Miri inte vet vad han snackar om. Tintin i Kongo är förvisso ett skräckexempel, och det finns massor av intervjuer med Hergé där denna förklarat sig och tagit avstånd från hur han gjorde just denna serien. Jag undrar om Miri har läst Tintin. Jag minns Blå Lotus, som är albumet där Tintin är i Kina – och de vitas uppförande gentemot kineserna skildras inte särskilt sympatiskt, och det verkar inte som om Tintins sympatier finns hos arroganta, nedlåtande och misshandlande västerlänningar.

Nu har han gjort det igen… Behrang Miri har skrivit en krönika där han påstår att ”Emil i Lönneberga kan likväl i dag vara Muhammed i Rosengård eller Sonny från Almgården. Lönneberga var dåtidens småländska miljonprogram. Samma socioekonomiska utanförskap och strukturella diskriminering som i dag påverkar barnen från Rosengård och Almgården påverkade just barnen från Lönneberga på den tiden.”

Har Behrang Miri läst Emil i Lönneberga då, eller sett filmerna? Emils far var en självägande bonde med tjänstefolk, inte någon egendomslös dräng eller industriarbetare, och verkligen inte arbetslös.

Jag tror säkert att Miri har goda avsikter. Men ibland räcker det inte med goda avsikter. Det är en fördel att veta vad man talar om också – och det gör tydligen inte Behrang Miri. Vi antirasister, om nu Behrang Miri försöker göra en insats mot rasismen, behöver bättre vänner än så här.

Uppdatering: Johanna Langhorst skriver i Aftonbladet om vad vi borde tala om, men inte gör. Lite då och då blossar det upp pseudodebatter om påstådd rasism i barnlitteraturen (Tintin, Pippi Långstrumps pappa som var ”negerkung på Kurre-Kurre-duttön”), men den stora debatten om ingrodd svensk rasism lyser med sin frånvaro. Svenskar är ju inte rasister. Vi menar ju väl. Vi föredrar bara att umgås med sådana som ser ut som oss, och talar som oss, och inte folk med konstiga namn eller lustiga brytningar. Sverige har aldrig bett om ursäkt för rasbiologiska institutet på 1920-talet, vi inbillar oss att Sverige inte sysslade med slavhandel, rasism är inte någonting svenskt, liksom. Att Sverige hade kolonier där slavhandel faktiskt pågick – vem hörde någonting om det på historielektionerna i skolan? Jag kan inte minnas att jag någonsin hörde någonting om det. Hörde vi någonting om tvångssteriliseringarna, om hur samer, tornedalingar, romer och finnar behandlats? Inte det nej? Det borde vi tala om, snarare än tramsandet om huruvida Tintin var rasist eller ej.

Publicerat i bortglömd historia, Emil i Lönneberga, fördomar, finnar, historielöshet, kunskapslöshet, rasbiologiska institutet, rasism/främlingsfientlighet, romer, svensk rasism, Sverige, Sveriges kolonier, tornedalingar | Lämna en kommentar

Attentat mot synagogan i Malmö

Svenska dagbladet rapporterar att det i natt utfördes ett sprängdåd utanför dörren till judiska församlingen i Malmö. Sydsvenskan rapporterar att två 18-åriga män kort därefter greps av polisen. De förnekar att de är inblandade.

Oavsett vem som har utfört detta attentat, och varför, så är det oacceptabelt. Min spontana reaktion blev ”rasistiska idioter”, och den tänker jag stå för oavsett vem som har gjort detta. Det finns ingen ursäkt.

Europa har en belastad historia. I 2000 år har judar misstänkliggjorts och utsatts för pogromer och folkmord. Det bör vara naturligt för varje antirasist att utan förbehåll solidarisera sig med hotade och/eller förföljda judar. Ingen antirasism som inte omfattar alla, inklusive judar, är ens värd namnet.

Solidaritet med Malmös judar. Shalom!

Publicerat i antisemitism, Malmö, solidaritet, Sverige, terror | Lämna en kommentar