Om: Jag kallar mig vänster

Jag är autodidakt. Det lilla jag har lyckats lära mig om politik, ekonomi, historia, filosofi och regilion har jag huvudsakligen lärt på egen hand. (Ja, i dagens värld får man nog anses vara autodidakt när min högsta avslutade utbildning är Thomasgymnasiets i Strängnäs samhällsvetenskapliga program, ekonomisk inriktning, våren 1997.) Jag har påbörjat flera högskoleutbildningar, min inte fullfört någon.

Jag gav upp bloggandet i januari 2012. Efter det (det vill säga till slutet av augusti samma år) har jag huvudsakligen spridit mina åsikter via Facebook, ibland via twitter, och jag har tänkt att jag skall bli aktiv i Rødt. Mer tänkt än handlat, även om Rødt Oslos årsmöte just då gav mig en vitamininjektion, och lusten att bli aktiv politiskt. Inte aktiv som i att önska mig en politisk karriär, den vägen är nog stängd för mig, utan aktiv som aktivist inom ett parti.

Det kan hända att jag missförstått min roll. Jag har de senaste månaderna börjat skriva dikter. I några år har jag försökt skriva en delvis självbiografisk roman, men alltid gett upp. Detta själsskådande, detta fokus på mig själv, innehåller politiska komponenter, men också andra.

Jag har också varit på en ideologisk resa. Jag har i många år sökt efter “sanningen om allt”. Så sakteliga börjar jag förstå, att jag nog inte kommer att hitta denna sanning. Jag har velat sätta etiketter, på andra och på mig själv. En viss trolöshet kan man finna i min politiska resa sedan jag våren 2010 blev medlem i Arbeiderpartiet, och bestämde mig för att jag var socialdemokrat. Jag radikaliserades och började så småningom att kalla mig kommunist, och i samband med detta gick jag från Arbeiderpartiet till Rødt, utan att gå någon omväg via Sosialistisk venstreparti. Jag stödjer, för det mesta, partiet Rødt, och avser tills vidare att fortsätta vara medlem. Någon aktivist är jag nog inte. Jag dyker gärna upp några gånger per år i mer eller mindre allmänna vänstersammanhang, som Manifest Analyses återkommande sommar- och julfester, jag har en förkärlek för samma tankesmedjas årliga konferens, och det händer att jag deltar i deras diskussionsfrukostar. Så på något märkligt vis har jag kanske gjort dem till mitt ideologiska och praktisk-politiska hem. Jag är inte aktivist, kanske jag blir det någon dag, men för närvarande är det skribent jag är. Jag skriver, och genom mitt tangentbord försöker jag föra en diskussion.

Jag kallar mig vänster är min politiska blogg, men det är inte otänkbart att också poesi och litteratur av mig kan finna vägen hit, samt att översättningar av texter (som inte längre skyddas av copyright) kan hamna här. För att använda en beprövad floskel, den som lever får se.

“Jag kallar mig vänster” är också tills vidare mitt svar på vilken politisk etikett jag sätter på mig själv.