Den falska konflikten

Katrine Kielos skriver i Aftonbladet om den falska konflikten mellan arbetar- och medelklasserna, aktiverad av högersidan runt om i Västvärlden, som får dagens socialdemokrater att skämmas. Det skulle de inte behöva göra, men däremot borde dagens socialdemokrater skämmas över att de köper högerns problemformulering.

Kielos skriver: ”Brittiska kvällstidningar jagar fram ilska mot ensamstående mammor som fuskat med bidrag på hundra pund, med en nit de inte reserverar åt de 124 miljarder som gått till landets banker.

Vem är det egentligen som är ”bidragsberoende”?”

Det har jag undrat över ganska länge nu. Arbeiderpartiet, Sosialistisk venstreparti och Senterpartiet gick 2005 till val på att avskaffa fattigdomen i Norge. Så gott som ingenting har hänt på det området. Men när en av Norges största banker behövde pengar, då fick de det – omedelbart. Det är skillnad på folk och folk, och Arbeiderpartiet har, i likhet med andra socialdemokrater runt om i Europa, tydligen glömt varför deras parti en gång i världen uppstod, och vem de borde kämpa för.

Orsaken till att Kielos skriver om detta tycks vara en klassdebatt som uppstått i Storbritannien, där den brittiska tabloiden Daily Mail undrar varför ”J. K. Rowling [hatar] medelklassen”. En av deras recensenter har nämligen liknat Rowlings första vuxenbok, the Casual Vacancy, vid ”ett socialistiskt manifest utklätt till litteratur”. Tack för lästipset, förresten, Daily Mail. Kielos skriver: ””The casual vacancy” handlar om medelklassens småsinta illvillighet. Hyckleriet. Behovet av att distansera sig själv från de där nere. De rikare invånarna i den fiktiva byn Pagford till lika delar föraktar och är skrämda av sina grannar i de nergångna hyreshusen.”

Det är denna medelklassens rädsla för arbetarklassen som högersidan exploaterar. Kielos skriver: ”Fredrik Reinfeldt har länge definierat livet bland de skötsamma där det måste löna sig att arbeta. Men det finns en annan sida av saken. Samma sida som JK Rowling skildrar i sin nya bok.

För att Reinfeldt ska kunna prata om medelklassen som ”samhällsbärare” måste det finnas några som inte är det.

De fattiga är lata. Alltså är medelklassen flitig. Det är centralt i nymoderaternas berättelse.”

Samtidigt lanserar Socialdemokratiska arbetarepartiet under Stefan Löfvén en ”affärsplan” för Sverige – och de vill helst inte tala om fattiga och sjuka, för de vill inte definieras som ett ”parti för svaga”. Löfvén borde skämmas! Som Kielos säger är lösningen inte att sluta tala om fattiga och sjuka, men en del av lösningen är att sluta tala om dem som om de vore en främmande art. Det är inte de arbetslösa och sjuka som skall klippa sig, skärpa sig och skaffa sig ett jobb. Det är finansminister Anders Borg som skall skärpa sig, och göra något för att fixa jobb. Så länge Sverige har så hög arbetslöshet som nu, hjälper det föga att peka på de ”utanför” och skylla problemen på dem. Som Kielos också skriver kan regeringen Reinfeldt göra detta i stället för att sänka bolagsskatten för lånade pengar.

Man skulle kunna hoppas att en socialdemokratisk regering vore bättre. Och lite bättre vore det kanske. Efter att ha följt dansk politik de senaste åren, och mer intensivt efter regeringsskiftet förra hösten, har jag nästan fullständigt tappat tron på att socialdemokratin ens kan fungera som smärtlindrare. Den socialdemokratiskt ledda koalitionsregeringen i Danmark fortsätter (bortsett från i invandringspolitiken, vilket är en välgärning, det skall de ha) på nästan samma kurs som den tidigare borgerliga regeringen där. När jag läser vad Stefan Löfvén går ut med är det lite som får mig att tro att ett regeringsskifte i Sverige skulle leda till radikalt ändrad kurs. Det blir nog som i Danmark. Tyvärr, för Sverige (och Danmark) förtjänar bättre.

Man kan nästan bara hoppas på att Vänsterpartiet tar en större del av den svenska väljarskaran och att de törs utmana en eventuell socialdemokratisk regering på allvar. Precis som jag hoppas att Rødt kommer in på Stortinget här i Norge – och att Enhedslisten i Danmark skall bli tuffare mot regeringen Thorning Schmidt.

Vi bör väl komma ihåg att långt ifrån allt avgörs på valnatten. Det är viktigt med val, absolut, men besluten har i hög grad flyttats från folkvalda församlingar till bolagsstyrelser. Demokratin urholkas, och pengar betyder makt. Det är nog inbygt i det kapitalistiska system som vi lever under. Vi behöver ett annat system. Vi behöver, för att citera min nuvarande statsminister (Stoltenberg), mer demokrati. Vi behöver ett system där demokratin inte gör halt vid fabriksporten. Det räcker inte med formell politisk demokrati, det behövs också ekonomisk demokrati.

Hur vi skall nå dit? Jag vet inte. Men ökad aktivism, inom och utanför politiska partier, hade varit bra. Gräsrotsrörelser som växer sig starka är någonting som jag önskar mig. Vi behöver ökat klassmedvetande. Arbetarklassen måste vakna. Jag hoppas att vi kommer dit innan det är för sent.

Annonser

Om Johan R. Sjöberg

Svensk socialist i Oslo.
Det här inlägget postades i aktivism, Anders Borg, apati, Arbeiderpartiet, arbetarklassen, Danmark, demokrati, Enhedslisten, gräsrotsrörelser, J. K. Rowling, kapitalmakt, klassamhälle, klasshat, medelklassen, Norge, Rødt, Regeringen Reinfeldt, Regeringen Stoltenberg II, Regeringen Thorning Schmidt, skam, socialism, Stefan Löfvén, Storbritannien, storkapitalet, SV, Sverige. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s