En NAV-klients klagan

”Beggars can’t be chosers” – ”om man lever av systemet så skall man vara tacksam och inte klaga”.
Med det sagt:

Jag är glad att jag bor i Norge. Jag kom hit för att bidra. För mig var det svårt att etablera mig som ekonomiskt oberoende när jag flyttade hemifrån, den processen tog mig flera år. I flera år levde jag på olika sätt av skattemedel, tills jag 21 april 2004 fick en fast (om än något osäker) inkomst genom timanställning som telefonintervjuare. Åren före det hade jag ofta grubblat över vad som var fel med mig, varför det jag försökte genomföra så ofta gick åt skogen, och varför det slutade med att jag levde av socialbidrag eller försäkringskassepengar gång på gång.

När det blev för lite jobb (alldeles för lite!) i Karlstad, och jag inte fick tag på någonting annat, så drog jag. 6 februari 2006 klev jag av bussen i Oslo. Jag var fast bestämd på att jag skulle bli en tillgång, och till att börja med blev jag det nog också. Jag skulle aldrig mer vara beroende av det allmänna för min försörjning lovade jag mig själv. Och det fungerade till 2010, då jag blev sjukskriven, och så småningom kom in i det norska rehabiliteringssystem som kallas arbeidsavklaringspenger, alltså pengar från det allmänna. Det är vad jag lever av per i dag.

Våren 2011 fick jag diagnosen aspergers syndrom, vilket kan tjäna som en förklaring till varför jag haft större svårigheter än genomsnittligt att etablera mig och hålla mig kvar på arbetsmarknaden (eller att genomföra högre studier).

Och jag är glad att mitt nuvarande hemland Norge har ett system som föder också en sådan som mig. Tro inte att jag är otacksam. Jag vet hur det har blivit i Sverige – och jag vill inte ha det så här.

MEN: förra hösten fick jag veta att jag kunde vara berättigad ung ufør (som inte är samma sak som uføretrygd – det vill säga en slags sjukpension, utan helt enkelt innebär att de arbeidsavklaringspenger som jag tar emot just nu skulle beräknas utifrån ett högre belopp, för att kompensera att jag på grund av medfödd annorlundahet kan anses haft sämre förmåga att skaffa mig hyfsade inkomster). Jag frågade NAV (”Försäkringskassan” + ”arbetsförmedlingen”), och i april i år, ungefär ett halvår efter att jag frågat, fick jag veta att jag skulle sända en formell ansökan. Min ansökan om ung ufør (jag har en kopia) är daterad 15 april 2012.

Jag har fortfarande inte fått något beslut.

Norge har ett fantastiskt system när det fungerar, men får jag lov att tycka att det är mer än bara lite trögt?

Annonser

Om Johan R. Sjöberg

Svensk socialist i Oslo.
Det här inlägget postades i aspergers syndrom, Norge, personligt, Sverige, välfärd och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s