Maktkamp, demokrati och ärlighet

Politiken har gått från att vara ett kall till att bli en karriär och livstidsförsörjning för många. Det är en i grunden tragisk utveckling, men knappast obegriplig. I en demokrati gäller principen en människa, en röst. Många länder är därigenom formellt sett demokratiska, eftersom ledamöterna av de lagstiftande församlingarna på lokal, regional och statlig nivå på detta sätt legitimerar sin position genom att ha blivit valda av folket. Det här systement fungerar fortfarande, någorlunda, även om jag knappast torde vara en enda som bekymrer mig över hur det folkliga engagemang som åtminstone jag tror fanns förr (”före min tid” – minns att jag växte upp i början av 1980-talet) mer eller mindre tycks ha eroderat. En viss aktivism är på väg tillbaka, men apatin: ”det spelar ingen roll vad jag tycker eller vem jag röstar på, det blir ju samma skit ändå”. Det stämmer inte, vilket en jämförelse mellan det relativt sett rödgröna Norge med de betydligare blåare grannarna Sverige och Danmark borde visa.

Den apatiska kritiken är dock inte helt ute och cyklar. Makten har flyttat längre från folket, de nationella parlamentens handlingsfrihet har minskat, och grästrotsrörelserna tycks ha avgått med döden i alltför hög grad. Medborgaren har i allt större grad reducerats till konsument. Det vi här har sett, är att makt (med politikernas goda vilja och ofta glada medverkan!) överförts till kapitalet. Inte konstigt att människor blir apatiska!

De politiska partier som skall bekämpa detta, arbetarrörelsens partier, har tyvärr i hög grad övergått till att styras av representanter från medelklassen, framförallt högre medelklass (sådana som Jens Stoltenberg*, Anniken Huitfeldt**), och nu skall jag tills vidare förbigå andra politiska dynastier inom Arbeiderpartiet med tystnad. Min poäng är att människor i hög grad formas av sin klass. Detta inbegriper också hur vi ser på samhället, och vilka erfaringar vi har. Mitt intryck av det norske arbeiderparti av i dag, är att det är ett toppstyrt parti, där spin doctors och politiska konsulenter har större inflytande över den förda politiken än vad medlemmarna har.

Det förvånar mig föga att det blir konflikter i politiska partier. I Moss Avisskriver Brede Bøe en debattartikel under rubriken ”Av folket, for folket!” om hur nomationskommittén i Østfold Arbeiderparti väljt att vraka sittande representant Thor Erik Forsberg som kandidat till Stortinget. Bøe skriver bland annat: ”Det går en paradoksal linje fra fjorårets forherligelse av demokratiet og politisk engasjement, til realieteten i partienes nominasjonsprosesserLinjen er paradoksal, fordi det viktige engasjementet ikke blir underbygget med de nødvendige forutsetniger for å kunne delta i politikken. [/] Østfoldrepresentanten Thor Erik Forsberg er i dag den som utsettes for dette paradokset. Og han er sterk nok til å møte det, men det er ikke nominasjonskomiteen i Østfold Arbeiderparti. Det ville nok gjelde i de fleste andre partier også.”

Bøe fortsätter: ”Det handler om fraksjonering, ryktemakeri, posisjonering,private ambisjoner og prestisje og ikke minst å spille kortene riktig. Alt de syv dødssyndene advarer oss mot får liv i gjeskjeftige partipolitikere og partier. Sånn er det bare. Og i konsekvens ender det som regel med at mange faller for eget grep. Ingen blir offer i politikken uten selv å ha bidratt til at andre ofres.

”Utgangspunktet for denne artikkelen er rett og slett at jeg vil slå et slag for åpenheten, og med det sette et skudd i baugen for Østfold Arbeiderpartis vraking av Forsberg som kandidat til Stortinget. Jeg gjør det med sympati for representanten, men også fordi jeg selv har vært veldig lukket om mine personlige skrøpligheter i det offentlige liv jeg på ulike nivåer har tatt del i de siste 25 årene.”

*Frp-koden av Magnus Engen Marsdal erbjuder en mycket roande och tankeväckande redogörselse för hans allt annat än proletära backgrund.

**Av dansk adel. Hennes farbror Fritz Huitfeldt, från Høyre, var ordfører (”borgmästare)   Oslo 1997-2000.

Annonser

Om Johan R. Sjöberg

Svensk socialist i Oslo.
Det här inlägget postades i apati, demokrati, ideologisk debatt, kapitalmakt, Norge, politikers maktövergivande, toppstyre. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s