Profit- och privatiseringskultur

Jag är uppvuxen mitt i omvandlingen av den svenska modellen. Jag föddes 1977, då Sverige visserligen hade en borgerlig regering, men efter vad jag har läst mig till, så stod regeringen Fälldin i praktisk politik till vänster om den politik som exempelvis nuvarande ledaren för Socialdemokratiska arbetarepartiet Stefan Löfvén tycks förespråka. På dessa 35 år har den politiska kulturen, det politiska samtalet, förändrats. Det är inte bara ett svenskt fenomen, utan någonting som har genomsyrat hela västvärlden, även om just Sverige i flera fall är ett ganska extremt exempel på denna förändring.

Om Sverige tidigare betraktades (av borgerliga tänkare och tyckare) som ”halvkommunistiskt”, vilket jag givetvis inte instämmer med, men Sverige befann sig onekligen längre till vänster på stat/marknad-axeln förr än det gör nu.

För att undvika missförstånd: jag ser inte staten per definition som någonting gott. Jag ser staten som ett av de verktyg vi har idag för att göra saker gemensamt. Det förhindrar inte att staten också är ett verktyg i den härskande klassens händer. Allt är inte svart eller vitt, och staten befinner sig i en gråzon.

Jag håller med Noam Chomsky när han talar om hur vi har fått en apolitisk kultur (culture of anti-politics). I ett tal påpekar han att staten är den institution som är potentiellt demokratisk, det är en institution som kan förändras genom folkligt deltagande utan att ändra på själva institutionerna, och det är därför storföretagspropagandan går ut på att skylla på staten. Inte för att det inte finns massor att skylla staten för, men som Chomsky säger, ”the government is the shadow cast by business over society”. Hör gärna honom här:

Om vi nu skall se lite på vår nordiska horisont, så vill jag ge några exempel här:

Det privata vårdföretaget Parat Omsorg AS här i Oslo, som bedrev dygninstitution med skattemedel, begärde sig själva i konkurs och kastade ut patienterna! Där kan vi tala om att plocka russinen ur kakan, och det illustrerar en profitkultur som mig veterligen inte existerade under min uppväxt i Palmes Sverige, men som sedan kommit under regeringarna Bildt, Carlsson, Persson och Reinfeldt. Någon kanske har lust att invända att vanvård förekommit i regi av offentliga sektorn, att vanskötsel och profittänkande inte bara tillhör privata aktörers sfär. Ja, det ligger någonting i det, och det illustrerar hur den politiska kulturen har förändrats. Olof Palme kallade retoriskt privat vård för ”Kentucky Fried Children”, Stefan Löfvén säger att det inte går att förbjuda vinstuttag från den allmänna välfärden. Den som läser ser att Parat Omsorg AS saknade fast anställda. Jag vet att vården aldrig varit den bästa branschen att vara anställd i, men skulle det här ha tolererats före den borgerliga kulturrevolutionen som påbörjades i Sverige ungefär 1991 (för övrigt det år som jag började högstadiet)? Jag tvivlar starkt på det. Om någon tycker att jag låter som en nostalgisk vänstersosse, så kan jag lugna er. Jag är inte ”vänstersosse”, jag står en bra bit till vänster om både svenska och norska socialdemokrater, men det betyder inte att jag inte kan påpeka att det samhälle som socialdemokratin byggde (och som många av dem nu tycks ha glömt!) var, jämfört med dagens, på många sätt ett bättre samhälle.

Den socialdemokratiske bloggaren Björn Andersson skriverom skolan i Finland. I både Sverige och Norge har den finländska skolan framhållits som ett föredöme för sina goda resultat. Enligt Andersson så har Finland inte bara de bästa europeiska resultaten utan till och med bättre resultat än en del östasiatiska länder. Det finska receptet på skolverksamhet bryter en del mot vad som blivit skoltänk i Sverige sedan 1990-talet: ”

Finland hade inte bara en hög utan också en jämn nivå med exceptionellt få svaga elever. I lågstadiet läggs stor vikt vid läsförståelse av skolan, och detta utgör grunden även till framgången i matematik och naturvetenskap, eftersom eleverna förstår vad uppgifterna går ut på. Det jobbas med mer samarbete i skolorna. Samarbete som bygger på att man löser problemlösningar tillsammans.

Kunskap är ett kollektivt ansvar och inget som de konkurrerar fram. [/]

Den finländska skolan har byggt ut ett välfungerande system för stödundervisning som har till huvuduppgift att så snabbt som möjligt hjälpa en elev att komma i kapp sin grupp. Skolans målplaner är tydliga och mycket enklare att följa än Sveriges. Idag är de nya skolplaner och läroplaner som införts så komplicerade och svårtolkade att inte ens de som skrivit dem kan förklara vad de vill.”

Andersson påpekar också att endast 10 % av Finlands elever går på privata skolor, som då drivs av stiftelser och ideella föreningar, och att vinstuttag är helt förbjudet. De kan i Finland, varför inte i Sverige?

Annonser

Om Johan R. Sjöberg

Svensk socialist i Oslo.
Det här inlägget postades i borgerlig kulturrevolution, entreprenad, Finland, ideologisk debatt, Noam Chomsky, Norge, Oslo, profitkultur, Regeringen Bildt, Regeringen Carlsson, Regeringen Fälldin, Regeringen Palme, Regeringen Persson, Regeringen Reinfeldt, skolpolitik, Stefan Löfvén, Sverige. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s