En opieätare från Uppsala

 Det kom ett brev från Sverige igår, innehållandes ett exemplar av uppsalapoeten och taxichauffören Mohamed Omars senaste skrift. Mohamed Omar, som jag mötte och umgicks med några dagar våren 2011, är en av vår tids mest spännande litteratörer, för att använda ett lite ålderdomligt uttryck, och hans senaste skrift, En opieätares bekännelser, på 33 sidor, är en mycket personlig skrift, som både redogör för hans bakgrund och hans liv, hans religiösa och politiska ställningstaganden – och jag tycker mig se en uppgörelse, där han duellerar med sig själv.

Jag känner igen mig i mycket av det han berättar. Han kommer från en otraditionell familj, uppvuxen med en jämtländsk mor och en kenyansk pappa, men med en frånvarande biologisk far från Iran i kulissen. Han berättar om hur han sökte sin identitet i det iranska, något som också kom att innefatta ett religiöst sökande. Han utforskade vad han kallar den iranska identiteten. Själv har jag alltid vetat vem som är min far, och att mina farföräldrar, som jag delvis är uppvuxen hos, var en del av den proletära invandringsvågen från Finland på 1950-talet. Där Omar sökt sig till det iranska, och till islam, i sin ungdom, där sökte jag mig till det finlandssvenska och det finska i ungefär samma ålder. Jag har flera gånger försökt lära mig finska, men kan det ännu knappt ens till ”husbehov”.

Bokens titel – En opieätares bekännelser – syftar på den av bland annat Karl Marx använda liknelsen mellan religion och opium, där båda kan försätta människan i ett rus och ett lyckotillstånd, där vi tycker oss se det som vi inte kan förnimma med blotta ögonen. Också detta känner jag till. Där Mohamed Omar gör upp med islamismens opium (ej att förväxla med religionen islam, som kan tolkas på många sätt), där har jag erfarenheter av norsk lågkyrklighet. Under en livskris vände jag mig till vad jag i dag helst kallar tokkristendom, jag blev en bokstavstroende kristen, och omöjlig att resonera med. En del av detta kan nog förklaras av att jag har aspergers syndrom – svart/vitt tänkande är vanligt bland oss, tyvärr. Det är den sidan av ”nördsyndromet” som jag uppskattar minst, eftersom jag ofta har brottats med det. (Under min tid som tokkristen visste jag dock inte att jag var aspergare.) Omar nämner i förbifarten att han har en halvt autistisk sida, något som jag finner mycket intressant.

Han gör också upp, än en gång, med sina tidigare antisemitiska åsikter. Jag tar hans uppgörelse på allvar, eftersom jag vet hur lätt det är att låta sig själv ”slå slint”. Där Omar ber först och främst alla judar om ursäkt, men därefter också palestinier, vars sak inte främjas av antisemitiska talesmän, där är jag skyldig muslimerna en likadan. Jag har tidigare redovisat på Facebook för detta. Som tokkristen såg jag världen i svart och vitt, kristendomen (eller mer exakt: konservativ bokstavstroende luthersk sådan) stod för sanningen och var av Gud, och allt annat var av Djävulen, som jag räknade med som en kraft i världen. Dit hörde islam, som jag gick till angrepp mot med näbbar och klor. Jag försökte göra distinktionen mellan islam och muslimer (precis som Omar försökte skilja mellan israelkritik och antisemitism), men till slut blev det, med Omars ord, en illaluktande soppa. Också jag har befunnit mig mitt i soppan.

I skriften redogör Mohamed Omar för sin närmaste släktbakgrund, både på den iranska (azeriska) sidan, och den svenska (jamtska). Eftersom släktforskning har varit mitt största intresse sedan många år, så finner jag denna redogörelse mycket intressant.

Han berättar om hur han blev utbränd, ekonomiskt skuldsatt, och hur han drevs till socialkontoret, där han blev mött med respekt, enligt vad han själv skriver. Hans hyllning till Sverige är värd att citera: ”En av de saker jag lärt mig under dessa tre år är att det svenska kulturlivet är väldigt intolerant. En annan sak jag har lärt mig är att jag är glad över att bo i Sverige. Varför? Därför att med all vår intolerans så är vi ändå tolerantare än på många andra platser. Det är ganska bekvämt att bli hatad i Sverige jämfört med i islamiska länder. Jag har inte blivit hängd eller halshuggen, bara utfryst och förtalad. Ingen har krökt ett hår på mitt huvud. Detta trots att jag har hädat mot det som vi håller allra mest heligt. Ändå kunde jag fortsätta att leva ett normalt liv. Jag har arbetat på Fjällnora friluftsområde utanför Uppsala. Jag har också kört taxi. Överallt har jag blivit bemött med respekt. Det gäller även på arbetsförmedlingen och på socialkontoret. Som avskydd hädare och antisemit har jag trots allt samma rättigheter som alla andra medborgare. Det imponerade på mig. Vi bör aldrig upphöra att kritisera vårt samhälle, men vi ska heller inte glömma vad som är bra.”

Det finns mycket annat att säga om denna skrift, naturligtvis. I det stora hela känner jag igen mycket av mig själv i det Omar berättar om. Jag känner en slags andligt släktskap.

”En opieätares bekännelser” kan beställas genom att sätta in 72 kr (60 kr för boken och 12 kr för porto) på PG 54813-4, med angivande av namn och adress. Den är också till salu på Drottninggatans bokhandel i Uppsala.

Mohamed Omars sida Nya Il Convito finns här.

Annonser

Om Johan R. Sjöberg

Svensk socialist i Oslo.
Det här inlägget postades i islamism, Mohamed Omar, recentioner, uppgörelser. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En opieätare från Uppsala

  1. Ping: Två nya recensioner av “En opieätares bekännelser” « Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s